♡

Ett kulligt landskap rusar förbi fönstret, små träd som i desperation att överleva klamrat sig fast nära klippor i den torra marken. Att de lyckades leva på en tunna jorden mellan kala berg och stenar. Jag förundras över deras styrka. Deras vilja att överleva som är starkare en någonting annat. Den är otrolig, En plötslig kramp i magen börjar, varför? Varför just jag? Jag känner hur vi saktar in och slamret från tågrälsen avtar och slutar. Jag hör hur kupédörrar öppnas och stängs och hur ett litet barn skriker yrvaket. Ljudet av hundratals klapprande kängor omger mig, Jag blundar och önskar mig bort. Jag önskar mig till en värld där du fortfarande fanns, Jag fylls av en glödande vrede. Varför tog dom dig, hela mitt liv är ett ända stort varför. jag knyter nävarna tills knogarna blir vita, mina naglar skär in i min hand och lämnar små blodiga halvmån formade märken. Allt hade varit kristallklart. Du hade varit den som hjälpt mig upp igen, Du hade läkt alla sår. Du hade varit den hjälpande handen, den famnen jag kunde vila mot. Jag lutar ansiktet mot mina händer, Min underläpp börjar darra som hos ett litet barn. Jag biter snabbt i den och jag känner smaken av blod. Det bränner bakom ögonlocken när en bild av ditt ansikte flimrar framför mina stängda ögon. Salta, blöta tårar rinner ner för min kind. Hur kunde jag förlora dig. Jag reste mig snabbt upp ur sätet och efter ett snabbt steg så var jag ute ur kupén, Jag sprang av tåget. Varenda muskel i min kropp skrek nej men jag fortsatte springa, det fanns inget som kunde stoppa mig nu. Jag var precis som de obevekliga träden. Jag hörde inte längre folkmassans rop eller mannen som visslade i en visselpipa. Jag brydde mig inte längre, Det fanns bara en sak i hela världen som var viktig. Jag fortsatte kämpa för den ända saken, jag koncentrerade mig på den och manade på mig själv att skynda. Att fortsätta kämpa. Tillslut så stannade jag. Jag var långt ifrån allt annat nu. Det var bara solen och jag. och tågrälsen framför mig. Allt var tyst, en lätt bris smekte över min hud när jag tog ett steg framåt. Jag visste att det bara var ett ögonblick kvar och det gjorde mig lycklig. Solen framför mig höll på att gå ner. Jag stod stadigt på rälsen och jag hade aldrig varit säkrare i hela mitt liv. Jag var lycklig, lyckligare än någonsin. Snart. Det värkte i hela mig, men trots det så kunde jag inte låta bli att le. Tanken att få ha dig vid min sida igen. Den överväldigade mig, lyckan tycktes inte finna några gränser. 
Solen släcktes i det svarta havet. Och ett hjärta slutade slå. 
Men världen hade aldrig varit ljusare.